Agneta Gustavsson

journalist

Mittnytt 19 maj 2008:   Utvisas till krigszon för andra gången

Klicka här för att se reportaget:                Ur Mittnytt 2008-05-19

Den 12 juni 2008 klockan 8.10 på morgonen skulle familjen Mammadov ha tagit tåget från Sundsvall till Märsta. Där skulle man vänta ytterligare någon dag tills alla förberedelser inför flygresan tillbaka till Baku var avklarade. Migrationsverket hade köpt biljetter och sagt upp lägenheten. Allt var minutiöst planerat och familjen var mycket samarbetsvillig.

Förra gången de utvisades hade polis stormat in i lägenheten vid femtiden på morgonen och mer eller mindre ryckt upp familjen ur sängarna. Det skulle inte behövas nu.

Men det gick inte som Migrationsverket hade planerat. Mammadovs dök aldrig upp på Sundsvall C. De hade gått under jorden.    

Konflikt i P1, 6 dec 2008:  Reportage inifrån Migrationsdomstolen

Platsen är Migrationsdomstolen på Tegeluddsvägen i Stockholm.

Det är en mycket speciell dag för familjen Mammadov, flyktingar från Azerbajdzjan. Pappa Sabir, mamma Hejran och 14-åriga dottern Ajnur har åkt tidiga morgontåget från Sundsvall till Stockholm och fortsatt med tunnelbana ut till Gärdet. Den ryskspråkiga tolken är på plats. Familjens advokat Johan Sterner från Sundsvall har en bisittare från Amnesty vid sin sida. Mittemot i rättssalen sitter motparten Migrationsverket, som företräds av processförare Sofia Stridh. Det är hon som ska förklara för domstolen varför inte Sabir, Hejran och Ajnur bör få stanna i Sverige. Hon har en expert på landbedömningar vid sin sida, Gunnar Fröberg. Han jobbar också på Migrationsverket....

                                                                                            Klicka här för att lyssna:   Konflikt 6 december 2008        

 

Sundsvalls Tidning, 3 juni 2008:     Så hårt prövades Mammadovs ärende

 

I maj krävde biskop Tony Guldbranzén i Härnösands stift att Migrationsverket skulle stoppa utvisningen av familjen Mammadov, flyktingar från Azerbajdzjan, boende i Sundsvall.

 –Låt Ajnur få känna trygghet i det land som hon uppfattar som sitt hemland, skrev han om familjens 15-åriga dotter.

Han fick svar på sitt brev från Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson:                                           

 - Jag kan bara konstatera att Migrationsverket inte har funnit att lagen ger utrymme att bevilja familjen uppehållstillstånd.

 

Han hänvisar till svensk lagstiftning och den rättspraxis, som utarbetas vid Migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen.

”I domstolen får den sökande tillfälle att med stöd av advokat argumentera för sin sak”, skriver Dan Eliasson i sitt svar.

 

Jag var själv närvarande, när familjen Mammadovs ansökan om asyl prövades i Migrationsdomstolen i maj 2007. Rätten och familjen gav mig tillstånd att sitta med vid den slutna förhandlingen i rättssal 14 i länsrättens lokaler på Tegeluddsvägen i Stockholm.

Jag fick också tillstånd att använda bandspelare, vilket betyder att jag har hela förhandlingen – förutom slutpläderingarna – dokumenterad.

Under mina mer än 30 års arbete som journalist har jag suttit på ett otal rättegångar. Det har handlat om mord, bankrån, narkotikabrott, våldtäkter och andra grova brott. Och där åklagarna envist frågat och frågat, vänt på varje svar, ifrågasatt alibin, försökt få den misstänkte osäker och ur balans, för att om möjligt komma närmare sanningen: ”Nyss sa du att…”, ”Varför har du ändrat dig?”… ”Vet du verkligen inte vad du gjorde?”…

 

I förhandlingarna i Migrationsdomstolen fanns inga åklagare och ingen stod inför rätta.

Ändå var stämningen i förhandlingen den 7 maj ifjol hårdare och skoningslösare än vid någon annan rättegång jag varit på. Migrationsverket företräddes av två personer, en processförare och en bisittare, Gunnar Fröberg, som var inkallad som verkets specialist på läget i Azerbajdzjan. Han hade tidigare varit migrationsattaché vid Sveriges ambassad i Ankara i Turkiet (Sverige har ingen ambassad i Azerbajdzjan, utan ambassadärendena har skötts från Turkiet).

Dessa båda representanter för Migrationsverket agerade just som åklagare, och tre människor som sökte om uppehållstillstånd i Sverige – pappa Sabir Mammadov, mamma Hejran Mammadova och dottern Ajnur, 14 år vid det tillfället – behandlades som brottslingar.

Familjen har sökt asyl i Sverige, på grund av den förföljelse de utsätts för i Azerbajdzjan. Sabir är halvarmenier och ses som en representant för fienden. Hejran, hans fru, kallas ”hora”, för att hon har gift sig med en armenier. Finns det verkligen ingen azerier som duger, va?

 

I Migrationsdomstolen blev de utfrågade – och ifrågasatta:

-Hur många gånger var ni hos KGB?

-Ni borde väl veta om det var två, tre eller flera gånger som ni var hos säkerhetspolisen?

-Hur många gånger var ni på förhör?

Sabir (stammar svårt): 5-6 gånger eller mer. Dom ringde hela tiden. Men jag kan inte svara exakt…

-I asylutredningen skriver ni att senaste kontakten med polisen var 15 september, då stämmer det inte att det var alldeles innan ni flydde igen?

Sabir: -Jag vet inte… Det kanske står så i asylutredningen, men när jag kom till Sverige igen 2004 var jag så rädd och inte riktigt frisk. Jag blandade ihop saker…

 

Asylutredningen, som Migrationsverket hänvisar till, har aldrig lästs upp och godkänts av  Sabir Mammadov, vilket asylutredningar ska göra. Han vet alltså inte exakt vad som står i den. Ändå används den som ett bevis mot det han säger i rätten.

 

Dottern Ajnur hade efter mycket funderande bestämt sig för att följa med till förhandlingen i Stockholm. Hon var inte mer än 14 år vid det tillfället, en smal, allvarlig flicka, som aldrig tidigare satt sin fot i en rättegångssal.

En socialsekreterare följde med som stöd och skydd, men när Ajnur kallades in för utfrågning steg hon fram alldeles själv, satte sig vid mikrofonen, tittade på rådmannen Maria Hammarberg och de tre nämndemännen Björn Ericson, Tommy Larsson och Ulrika Risberg och svarade utan att tveka på frågorna som ställdes:

Advokaten Johan Sterner: -Vad hände på flygplatsen i Baku när ni hade utvisats från Sverige 2004?

Ajnur: -Jag hörde hur dom slog pappa, han var i ett annat rum, men mamma och jag var i samma rum, så jag såg att dom slog mamma…

Advokaten: -Hur kändes det?

Ajnur: -Vad tror du? Jag blev rädd, förstås, och jag kissade på mig. Då blev dom arga och slog henne i magen…

Advokaten: -Varför är det så här?

Ajnur: -Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Pappa är armenier, mamma från Azerbajdzjan. Till henne skrek dom ”Varför har du gift dig med en armenier?”

 

Ajnurs vittnesmål nämns inte med ett ord i domen. Det är som om hon inte varit med.

 

Hans Peter Sœndergaard, en av Sveriges främsta experter på tortyrdiagnostik, försökte i domstolen att förklara hur han kommit fram till att det är säkerställt att Sabir utsatts för tortyr. Han fick höra att han som läkare inte ska uttala sig om vad som är tortyr i tortyrkonventionens mening.

 

Biskop Tony Guldbrandzén skrev i brevet till Migrationsverket att ”fakta från såväl Amnesty International som Förenta Nationernas flyktingorganisation UNHCR talar för att familjen borde få stanna hos oss.”

UNHCR har vid flera tillfällen vittnat om att ”de armenier som de med blandad etnicitet som återvänder efter att ha sökt asyl utomlands löper hög risk när de återvänder till Azerbajdzjan” (citat ur brev till Migrationsdomstolen i maj 2007).

Ett år senare har situationen i Azerbajdzjan inte förändrats. Det stod klart när jag själv besökte Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan, för några veckor sedan.

Jag samtalade då med både William Tall, chef för UNHCR, och Denis Bribosia, chef för Europarådet i Azerbajdzjan, om att Sverige väljer att sända armenier tillbaka till Azerbajdzjan. Deras uppfattning var helt tydlig:

-You don´t send them back! Full stop!  (”Man skickar inte tillbaka dem! Punkt.”)

 

Migrationsverket väljer ändå en annan linje, grundad på den bild som den f.d. migrationsattachén Gunnar Fröberg har skaffat sig om förhållandena i Azerbajdzjan.

Vid förhandlingen i migrationsdomstolen konstaterade han att ”det finns ingen grupp av armenier som förföljs i dagens Azerbajdzjan”.

Han raljerade över att Sabir och Hejran ansåg sig förföljda.

-Jag har en avslutande fråga. Artur Razizade, som är premiärminister, har en armenisk mor. Hur kan han upprätthålla denna prominenta position med denna etniska bakgrund? Vad säger du om det? frågade han och spände blicken i asylsökande Hejran Mammadova.

-Ja, vad ska jag svara på det…? Jag känner inte honom. Jag kan bara berätta om vad vi har upplevt, om våra egna problem…

 

Förhandlingen i Migrationsdomstolen ägde rum den 7 maj 2007 kl. 13.00.

Fyra månader senare  - 7 september 2007 - kom domen:

Migrationsdomstolen avslår överklagandet.

 

Domstolen tror mer på Migrationsverket än på familjen Mammadov.

 

Bland domskälen dyker helt nya ”bevis” upp – sådana som inte nämnts vid förhandlingen.

 

Ett exempel:

Eftersom Mammadovs inte berättat för sina två asylsökande söner i Sverige om vad man råkade ut för på flygplatsen i Azerbajdzjan (det var då som man hölls i förvar och misshandlades i flera dygn), så kan det inte ha hänt. Alltså ljuger familjen, enligt migrationsdomstolen. Och domstolen väljer att inte tro på Sabir och Hejran, när de berättar att de ringde och berättade att de kvarhölls på flygplatsen.

Vad domstolen aldrig brytt sig om att göra, är att kontrollera med Migrationsverket och med gränspolisen i Sundsvall.

Hade man gjort det, så hade det visat sig att en av sönerna tillsammans med en annan sundsvallsbo sökt upp både Migrationsverket och polisen för att berätta om det som pappa Sabir hade ringt från sin mobiltelefon och berättat redan från flygplatsen i Baku.

Migrationsverket och polisen bara ryckte på axlarna. ”Inte vårt bord, det hände ju i ett annat land. Vad kan vi göra?…”

Men faktum kvarstår:

Sönerna blev underrättade och de sökte upp svenska myndigheter.

I domen står det att de INTE gjorde det och detta faktum anges som bevis för att familjen Mammadov inte är trovärdig.

 

Domen från Migrationsdomstolen överklagades till Migrationsöverdomstolen. Några dagar före nyår 2007 kom beskedet:

Vi tar inte upp ärendet.

 

Familjen Mammadov ska nu utvisas till Azerbajdzjan för andra gången. Förra gången var i augusti 2004. Då stod de ut i Azerbajdzjan i tre månader, sedan flydde de till Sverige igen.

De har ingen bostad där, inget arbete. Sabir har hjärtproblem och uppvisar tortyrskador. De kommer till ett land, där dagstidningarna varje dag toppas av nyheter om armeniernas illdåd (länderna är fortfarande i krig med varandra). Ajnur får med sig ett slutbetyg från åttan i Ljustadalens skola. De är livrädda.

Den 4 juni kallades familjen till Migrationsverket i Sundsvall för ett sista återvändandesamtal. I veckan hämtade de tågbiljetterna till Märsta. Nu väntar återresan till Baku.

 

Det är det här som Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson beskriver med ord som ”tillfredsställande rättsgarantier”. 

Vill du ha kontakt med mig?

Klicka här: Kontakt