Agneta Gustavsson

journalist

På jakt efter heligt vatten

Enligt ryskortodox tradition infaller trettondag jul den 19 januari (man håller fast vid den julianska  kalendern och firar jul när nyårschampagnen är urdrucken och nyårslöftena redan har börjat brytas, den 6 januari).

Trettondagen är en blöt dag i Ryssland. Det var den dagen som Jesusbarnet döptes och det firas rejält.

De modigaste stiger ner i en isande kall vak och döps på nytt, de mindre modiga köar för att få dopvatten på flaska.

En skvätt helgat dopvatten är nämligen lösningen för allt från huvudvärk till ekonomiska bekymmer.

 

Jag är inte särskilt modig, så jag valde att ta med mig några tomma pet-flaskor och köa utanför katedralen i Vladivostok den 19 januari förra året. Ett dopp var inte att tänka på. Det var minus 20 grader och blåste 15 sekundmeter... 

 

 

Vladivostok, 19 januari – det datum då trettondagen infaller enligt ryskortodox tradition:

 

Prostite menja, Bozje moi... Gud, förlåt mig mina synder...

 

Pokrovskijkatedralen luktar målarfärg. Ikonostasen, den höga väggen som skiljer altaret från kyrkorummet, har nyss kommit på plats och väggarna i kyrkan är fortfarande vita och odekorerade. De ska också fyllas med ikoner i sinom tid. Kyrkan kröns av åtta stora glänsande lökkupoler, fyra gyllene och fyra blå, och den syns över nästan hela staden, där den står högt uppe på en av Vladivostoks många kullar.

Fram till 1930-talet stod en likadan kyrka just på den här platsen. Men Josef Stalins förstörarnit nådde ända hit, mer än 900 mil från Moskva, och precis som Kristi Frälsarkatedralen i huvudstaden, så revs också kyrkan i Vladivostok.

 

Det som upprör människor i Vladivostok allra mest är inte rivningen av själva kyrkan, utan att  den gamla kyrkogården som omgav kyrkan bara asfalterades över. Att det byggdes en nöjespark för barn och en dansbana ovanpå de döda, kunde man tänka sig något värre?  

-Kan ni föreställa er det? Vi barn visste ingenting om historien bakom nöjesfältet i parken, säger läraren Aleksandra Viktorovna. Vi gick dit och dansade, men märkte att de vuxna tyckte illa om det, så jag var nog aldrig där mer än ett par gånger.

Inte förrän hon själv blev vuxen fick hon veta varför hennes föräldrar så ogärna ville att hon skulle till parken och ha roligt.

Nu står kyrkan där igen med sina glänsande kupoler, likadan som tidigare, bara ännu högre. Nöjesparken har ersatts av en grön park med höga lötvträd och slingrande gångvägar. Fast  som fotgängare får man vara beredd på att det tutas vilt och ilsket om någon av prästerna inte skulle komma fram med sin japanska jeep så snabbt som han vill.

Bozje moi, min Gud...

 

Vardagsprästen har långt skägg, hästsvans och en hög huvudbonad i grovt svart ylletyg. Det är samma material i hans hellånga, vida kaftan. Utan de prästerliga kläderna ser han ut som vilken svensk världsförbättrarkille som helst. 

Men på dopdagen är det fest och då är de svarta kläderna undanlagda. Biskopen, Venjamin Timofeev,  har vit kaftan med guldbroderier. Med sitt vita skägg ser han ut som en kung i en vintersaga.

 

Det doftar vaxljus och upptinande ytterkläder i kyrkan den här vinterdagen, där människor har samlats till gudstjänst. Klockan är fyra på eftermiddagen och högtiden går mot sin höjdpunkt. Flaskfyllandet tar en paus, när kören från läktaren börjar sitt liturgiska mässande:

Fader, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.

 

En del riktigt tappra har varit nere vid strandpromenaden vid Stilla Havet och stigit ner i den fyrkantiga vaken, som dagen till ära har sågats upp i havsisen. Är det dopdag, så bör den helst firas både med vinterbad och en mässa i kyrkan för att få välsignelsen och det åtråvärda flaskvattnet. Sedan är man rustad för ett nytt år i Fjärran Österns skamfilade huvudstad, Vladivostok.

 

Att det står en blå tankbil med påskriften Serebrennyj Klotj (Silverkällan) på baksidan av kyrkan förtar inte heligheten. Firmamärket är ett av de mest kända och företaget tillverkar både mineralvatten med kolsyra och vanligt flaskvatten. Man gör stor sak av att det inte är kranvatten, utan riktigt ryskt källvatten, kanske för att slå tillbaka mot CocaColas mineralvatten som marknadsförs på bred front och finns i läskskåp överallt.

Men idag levereras källvattnet inte i flaskor, utan via grova slangar från tankbilen in till gigantiska blå plastkar, som står i rader längs kyrkväggarna.

Långsamt köar unga och gamla, kvinnor i dyra pälsar, män som utkommenderats av sina fruar eller fästmör att bära hem så mycket vatten som möjligt, fattiga satar med slitna rockar och trasiga vantar som tränger sig fram.

Stämningen är intensiv och litet stressig, för om vattnet skulle ta slut väntar ett förfärligt år utan heligt vatten att ta till när bekymren kommer.

 

En kraftig mansröst tar kommandot över sången. Hans stämma sväller tills den fyller hela kyrkan, ända upp till den översta kupolen, där en duva svävar över församlingen.

Rökelsedoften blandas med vaxljusen och den våta värmen.

Och församlingen korsar sig och tänker på att man hade tur som hann hämta sitt helgade vatten innan tankbilen tömdes eller kyrkan stängdes. Året började inte så dumt, trots allt. Kanske man kan överleva att matpriserna stiger skyhögt över det utlovade, kanske kan man lita på att Rysslands president tillsammans med Gud och ärkeänglarna kommer att lösa problemen och göra Ryssland ännu starkare.

Bozje moi, min Gud...

 

Och då, precis då, trycker någon på lysknappen i kyrkan så att alla lamporna tänds. Det strålar av ljus, det klingar i kyrkklockorna, den vackra, starka mansrösten tar i så att duvan under takkupolen fladdrar till. Det är tretton dagar efter jul, enligt den julianska kalendern, som är den gällande i den rysk-ortodoxa kyrkan. Jesusbarnet är döpt.

Dramaturgin i Pokrovskijkatedralen är fulländad.

 

Plötsligt händer något som bryter mönstret i församlingen, en rörelse. En av prästerna går fram till en ung kvinna, mumlar något och tar ett rejält grepp om hennes axel. Hon har en rosa, rätt smutsig mössa som syns i folkmängden. Den rosa mössan förs obevekligt mot utgången, prästen puttar på, och när man ett ögonblick ser mer än mössan syns det att kvinnan gråter.

 

-Vad sa han? Varför fick inte du vara där? Jag känner igen henne som en av alla tiggarna utanför kyrkan tidigare under dagen. Hon stinker gammal sprit.

Jo, det var en kvinna som hade klagat på henne, berättar hon. Kvinnan sa att jag störde, men jag sa ingenting, jag bara hostade.

 

Hon heter Valentina och har två barn, en på 12 och en på 13 år, båda är utplacerade i en fosterfamilj långt härifrån, i staden Chabarovsk.  Då fick du barn tidigt? Ja, jag var 16 när jag blev gravid, men hann fylla 17 innan jag födde mitt första barn. Hon berättar att huset brann upp, maken var alkoholiserad och är död nu, föräldrarna är döda, hennes bror dog i en bilolycka, hon har ingen släkting som kan hjälpa henne nu när tillvaron definitivt tycks ha hamnat på sned. Vad vill du själv då? Jo, jag vill få utbildning, utbildning och ett arbete. Ibland arbetar jag,  på tisdag till exempel ska jag jobba, säger Natalja, men vill inte tala om med vad.

Så inser hon att hon står i kylan och pratar om sig själv och sitt liv med en människa som kanske bara är på väg att utnyttja henne för sina egna syften. Mer än några rubler verkar samtalet inte ge.

Valentina går vidare till sin källare. Något helgat vatten hann hon inte få innan det tog slut.