Agneta Gustavsson

journalist

Aftonbladet Kultur 2005-02-15

 

Världens bästa Kim Jong Il - idag fyller han 63

I veckan fyllde Nordkoreas ledare Kim Jong Il 63 år och enligt nordkoreanska medier finns jag – journalisten Agneta Gustavsson från Sverige – med bland dem som hyllar hans ”stora begåvning”! Det här är ingen mardröm. Det är sant. Och jag är långt ifrån ensam om att utnyttjas i den nordkoreanska propagandan.

I november besöktes Nordkorea av Jane Goodall, kvinnan som forskat ett helt liv om Afrikas schimpanser. Besöket ingick i en lång föreläsningsturné runtom i Asien. Efteråt skrev de nordkoreanska tidningarna att hon entusiastiskt hade hyllat landet för dess medvetna miljöarbete!

Själv besökte jag Nordkorea tidigare i höstas, som en av få journalister som tillåtits komma in och arbeta öppet i landet. Jag behövde aldrig dölja min minidisc och min mikrofon, jag fotograferade öppet med min digitalkamera, men orsakade stora bekymmer för den ständige följeslagare, min guide/tolk/vakt, all-in-one, som aldrig var längre än tio steg från mig:

-Varför ska du fotografera gatan? Är det för att du vill visa att det är sprickor i trottoaren? -Varför vill du gå till fots i stället för att åka buss? -Ta bild på statyn av Kim Il Sung i stället! -Akta dig för trafiken på Pyongyangs gator! Du kan bli skadad...

Rusningstrafiken i Pyongyang inträffade strax före sju på morgonen, innan fabriksvisslorna började tjuta och högtalaren med den gälla kvinnorösten som sjöng uppbyggliga sånger började ljuda ut över staden. Inga bilar, bara någon enstaka cykel. Däremot tusentals och åter tusentals pyongyangbor som gick till fots till arbetet. Ett svart böljande fält med människor längs broar och trottoarer.

Den eventuella risken att skadas i trafiken skulle i så fall vara att bli nersprungen av någon som hade extra bråttom.

Men den risken behövde man aldrig utsättas för. Som utlänning var det näst intill omöjligt att ge sig ut på vanlig morgonpromenad. Jag vet. Jag försökte, men motades vänligt men bestämt bort av min guide som dök upp ur ingenstans i sin bruna fritidskostym med det röda märket på plats över hjärtat. -Miss Agneta, where are you going?

Tillbaka till hotellet, till den statliga teven, till tidningssidorna i hotellfoajén uppsatta på väggarna enligt traditionellt öststatsmaner. Och till de nyinköpta böckerna, båda författade av Kim Jong Il, landets ledare sedan 1994 när hans far Kim Il Sung dog: ”On the art of the cinema” och ”The great teacher of journalists”.

Handboken för journalister är visserligen till åren kommen – tryckt 1983 – men den säljs fortfarande som ett utmärkt exempel på hur begåvat Kim Jong Il analyserar journalistikens roll i samhället.

På omslaget tittar han, kraftigt retuscherad, med blicken visionärt fäst någonstans snett ovanför kameralinsen.

Boken är full av konkreta råd och hjältemodiga anekdoter av typen:

1969 gav Kim Jong Il personligen en videokamera till ett tv-team, att användas vid inspelningen av en föreställning på Stora Teatern i Pyongyang. Han visade dem hur de skulle använda kameran, rättade till scenbelysningen när den inte var tillräckligt bra, talade om för fotografen att han måste jobba tätt inpå motivet som ska filmas för tv och kom med synpunkter när inspelningen var gjord.

”Tack vare hans energiska vägledning gjorde den stolta videokonsten stora framsteg”, står det.

Vid det laget hade tv funnits i sex år. Den första sändningen ägde rum i mars 1963 och visade den store ledaren Kim Il Sung och stora folkliga parader genom Pyongyangs gator.

Nästan 40 år senare, hösten 2004, finns två statliga tv-kanaler och det är omöjligt att ta in något annat.

Innehållet i sändningarna har inte förändrats särskilt mycket. Den nordkoreanska tv-n visar fortfarande landets ledare, patriotiska filmer och stora folkliga parader. 

Att Kim Jong Il är en filmentusiast är allmänt känt. Han lär ha tusentals videofilmer för eget bruk, filmer av en sort som den vanlige nordkoreanen aldrig kommer att få se. Utländska filmer.

I Nordkorea är Kim Jong Il också filmmakaren framför andra. Nordkoreas Ingmar Bergman, Francis Coppola, Steven Spielberg, Federico Fellini, allihop på en gång och mycket mer.

-Tror ni på fullt allvar att han är den bäste på nästan allting? frågar jag min guide, när vi besöker Nordkoreas Hollywood, den stora filmstaden utanför Pyongyang där alla filmer produceras. På vägen dit passerar bussen majsfält efter majsfält. Det är mitt i skördetiden. Riset ska tas in. Majsen också. Ska man lyckas skörda så mycket att det räcker till landets befolkning i år? Det var längesedan sist. Oxkärrorna skakar fram längs vägarna. Människorna kroknar under tunga ok och bördor.

Bussarna rusar förbi, på väg mot glamour och en liten gnutta lyx.

-Det är klart att han är bäst, säger guiden. Det är ju därför han är ledare. Han ni inte sådana ledare i Sverige? 

Filmstaden är imponerande, storslagen och gedigen. Men det tar lång tid innan vi utländska besökare får se filmproduktion i verkligheten. Först lotsas vi in i ett gigantiskt museum över Kim Jong Ils betydelse för den nordkoreanska filmkonsten. I rum efter rum får vi veta hur avgörande betydelse det hade för en viss filminspelning att Kim Jong Il själv kom med anvisningar om hur scenografin skulle utformas. Eller hur musiken skulle låta. Eller hur slagfältscenen skulle spelas in. Hur filmkameran skulle placeras. Eller med vilket tonfall skådespelarna skulle läsa sina repliker.

Det tar mer än en timme av de totalt två timmarna som är avsatta till besöket på filmstaden att gå igenom museet. Irritationen sprider sig. Det var inte det här vi ville se. Hittills har vi inte sett en enda filmarbetare, bara professionella guider och hundratals bilder av Kim Jong Il.

Jag skriver ner mina högst spontana intryck från rundvandringen i en stor gästbok. Att det är skrämmande att man kan anse att en enda person ska ha haft ett sådant avgörande inflytande på allt inom nordkoreansk kultur, film, konst, litteratur, musik, teater. Jag efterlyser alla proffsen, alla yrkesmännen. Var är de? Var är museet över dem och deras verk? 

I kvällens nyhetssändningar på tv visas den utländska delegationen på besök i filmstaden. Två dagar senare är jag citerad i nordkoreansk dagspress: Agneta Gustavsson från Sverige beundrar Kim Jong Il och hans betydelse för den nordkoreanska filmkonsten. Min guide är stolt och glad och förstår ingenting när jag protesterar. Du sa väl så här? Visst gjorde du det... 

Det var i september 2004. Sedan dess har den politiska situationen hårdnat ytterligare. Nordkorea sluter sig samman mot omvärlden, hoppar av sexpartssamtalen, hotar med att man har kärnvapen, Kim Jong Il antyder att han ska utse en efterträdare bland sina söner, i Pyongyang utgår direktiv om vilka frisyrer som är politiskt korrekta och den nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA berättar på sin engelskspråkiga hemsida oupphörligen om alla hyllningar som strömmar in från hela världen med anledning av Kim Jong Ils stundande födelsedag den 16 februari.

Och där, mitt i hyllningskören, står det plötsligt: 

”Agneta Gustavsson från Sverige är fast övertygad om att Nordkoreas filmkonst kommer att utvecklas ytterligare eftersom den leds av Kim Jong Il, den store mästaren.”  Ridå.