Agneta Gustavsson

journalist

"Först räddade vi ledarna"

 

Det var 2004. Efter nästan två års tjatande på nordkoreanska ambassaden hade jag fått tillstånd att resa in i landet som journalist. För att nå dithän behövdes ett antal besök på ambassaden på Norra Kungsvägen på Lidingö. "Ett litet gult hus", sa ambassadsekreteraren när jag skulle ta mig dit första gången. Det var ett STORT gult hus med gigantiska antenner på taket.

-Du skriver väl om vårt vackra land och om filmfestivalen? undrade ambassadsekreteraren mr Paek. Jag tog en klunk te och fäste blicken på fondmålningen i mottagningsrummet där Kim Il Sung och Kim Jong Il stod och stirrade på mig mot bakgrund av en rosafärgad himmel.

-Jag vill väldigt gärna komma till Ryongchon, sa jag. Några månader tidigare hade en gigantisk explosion slitit sönder människor och byggnader och lämnat kvar en krater, som efter en atombomb. Orsaken spekulerades det fortfarande kring: Misslyckat attentat mot Kim Jong Il, som hade passerat med tåg? Exploderande tågvagnar fulla med militära sprängmedel? Nej, det var två järnvägsvagnar med konstgödning som hade flugit i luften sedan trasiga elledningar hade börjat brinna.

Ett okänt antal människor hade dött, många av dem skolbarn som hade varit ute och lekt på skolgården alldeles intill järnvägsstationen och bangården. Nordkoreanska myndigheter brukar aldrig låtsas om olyckor och katastrofer, men nu klarade man inte av att upprätthålla fasaden längre. För första gången någonsin vädjade Nordkorea om internationell hjälp.

In i det sista var det osäkert om min resa till olycksplatsen verkligen skulle bli av.  Sent kvällen före knackade det på min hotelldörr och jag fick meddelandet att hela expeditionen hade blivit inställd (det handlade om en dags bilresa från Pyongyang). Det var nånting med det nordkoreanska Röda Korset som plötsligt hade fått förhinder...

Då grep svenske ambassadören Paul Beijer in. Han var en av de internationella diplomater som tillsammans med nordkoreanska myndigheter inspekterade katastrofplatsen bara några timmar efter explosionen i april. Nu meddelade han artigt de nordkoreanska myndigheterna att Sveriges ambassadör ville tillbaka till Ryongchon för att se hur återuppbyggnadsarbetet hade fortskridit. Man riktigt anade hur komplicerad situationen blev att hantera. Nog kunde man säga nej till en västerländsk journalist, men knappast till en ambassadör utan risk för diplomatiska förvecklingar. Visst skulle Paul Beijer få komma på återbesök.

-Bra, sa ambassadören, och kungjorde att han ville ha den svenska journalisten Agneta Gustavsson med sig. Nordkoreanerna hade inget val. Dagen därpå rullade jag in i Ryongchon i en diplomatjeep med svenska flaggor.

 

 I artikeln, som publicerades i Tidningen Vi november 2004, berättade skolflickorna med sönderskurna ansikten om hur de gjorde när explosionen kom: Först räddade de bilderna av landets ledare, sedan tog de själva skydd under skolbänkarna.