Agneta Gustavsson

journalist

Enhörningen återuppstår

Till världens mest fascinerande vävprojekt hör enhörningssviten, "The Hunt of the Unicorn": Sju stora

gobelänger som skildrar den eviga legenden om enhörningen som jagas, dödas och återuppstår. Originalen skapades för mer än 500 år sedan.

Men nu vävs de på nytt.

 

I ett rum på Stirling Castle i Skottland sitter tre kvinnor bredvid varandra, tyst koncentrerade på varsin del av en stor väv, tre och en halv meter bred.  Det enda som hörs är ljudet av inslagspinnarna som slår ner garnerna, litet prassel när någon kommer åt kartongen, där motivet är tecknat in i minsta detalj eller en trött suck, när de tar en kort paus, rätar på ryggen och lutar sig bakåt för att få litet överblick över vad de gjort.

Ser jägarens mössa ut exakt som på originalet?

Var det rätt att lägga in gult i bladverket, för att skapa glans?

På väggen bakom dem finns en stor avbildning av gobelängen som de arbetar med, nummer sex, den näst sista. Där kommer jägarna hem med den dödade enhörningen. Det åtråvärda, magiska hornet är avsågat och kan överlämnas till slottsherren och hans hustru.

 

På samma sätt sitter ett team i vävstudion West Dean i Chichester i södra England och väver på gobeläng nummer två. Ettan och sjuan är redan klara och hänger på plats på slottet. Inte förrän år 2013 beräknas hela sviten om sju gobelänger vara klar.

-Vi arbetar precis på samma sätt som man gjorde 1495, när originalen började vävas någonstans i Flandern, säger Cecilia Blomberg. Hon är svenska, men har bott utanför Seattle i USA i 27 år. Där har hon varit verksam som fritt skapande textilkonstnär och gobelängvävare tills nu, när hon valt att flytta till den medeltida staden Stirling i Skottland. Det fria skapandet har bytts mot ett noggrant inrutat arbetsschema.

Varje morgon går Cecilia upp mot det mörka slottet, som vakar över staden från en hög, brant klippa. Efter att ha hälsat på vakten, nickat åt slottsspöket, passerat tre borggårdar kommer hon fram till vävateljén, där hon slår sig ner vid vävarna Louise och Hillary.

Nu väntar åtta timmars arbete, med avbrott för en kort lunch.

 

Vävandet sker inför öppen ridå. Besökare är mer än välkomna, de tas till och med emot av en särskild guide som berättar historien om enhörningen och förklarar hur det går till att väva en gobeläng. Vanligaste frågan?

-Man undrar varför vi väver på sidan i stället för nerifrån och upp. Och barn brukar fråga varför man dödade enhörningen.

 

På Stirling Castle har flera av Skottlands regenter bott. Maria Stuart – Mary Queen of Scots – kröntes där. Och frihetshjälten William Wallace (Braveheart) står staty utanför slottsmuren och blickar ut över den gröna slätten. Under århundradenas lopp har slottet upplevt storhetstider och näst intill förfall:

 

-Under flera år användes det som militärförläggning. Man byggde om, delade av de höga rummen så att flera våningar skapades, flyttade dörrar, rev och raserade, berättar Cecilia Blomberg under en rundvandring i slottet.

Men sedan några år pågår ett intensivt upprustningsarbete. Stirling Castle ska bli det renässansslott som det var på 1540-talet, en glansfull period i slottets historia. Och det är där gobelängerna kommer in:

 

-Det finns flera dokument som visar att väggarna då var täckta av bildvävar, förklarar Peter Buchanan, arkitekt på Historic Scotland, med ansvar för de statliga slotten.

-Under den tiden fanns det mer än 100 gobelänger i Stirling Castle. Flera av dem hade enhörningen som motiv och det är därför vi har valt att återskapa den berömda sviten The Hunt of the Unicorn, även om just den aldrig har hängt på Stirling Castle.

På frågan om hur mycket projektet kostar, börjar Peter Buchanan berätta att det bekostas av olika fonder och att amerikansk miljardärska också satsat pengar för att vävarna ska bli verklighet. Men någon exakt siffra vill han inte ge.

-Det är i alla fall inte garnerna, som är det dyrbaraste, säger han. Det är lönerna…

 

Ett snabbt överslag ger 20 miljoner kronor bara för lönerna. Det är alltså en gigantisk satsning, både ekonomiskt och tidsmässigt, vilket kan vara en förklaring till de avsteg från originalen som ändå gjorts.

 

Gobelängerna blir tio procent mindre än de ursprungliga – detta för att de ska passa in exakt mellan taket och träpanelen i Queen´s Hall där de ska hänga.

Och varpen har fyra trådar per centimeter i stället för sju, som i originalvävarna.

Mest för att det ska gå litet fortare att väva.

Färgerna i dagens väv är också mycket klarare och intensivare än originalets. Det beror på att man använde gobelängernas baksida som facit. Där hade inte garnerna blekts, utan färgerna var nästan helt bevarade. 105 olika nyanser används i den gobeläng som vävs i Stirling.

Och för att kunna återskapa dem exakt, har man valt att inte använda växtfärgade garner. Cecilia:

- Dels för att färgningsprocessen skulle bli så tidskrävande och omständlig, dels för att man vill vara säker på att färgerna bevaras för framtiden.

 

En gång i veckan avbryts vävandet för att väven ska mätas. Hillary och Cecilia räknar på ett komplicerat vis ut medelvärdet av den ojämna överkanten. I genomsnitt ska väven växa med 2,4 centimeter i veckan.

Den här gången gick det bra. Cecilia är färdig med jägarens stickade mössa och ska börja med överdelen på hans jacka.

Hillary fortsätter med bladverket och alla blommorna.

 

I juli 2007 klipps väven ner, om allt går enligt planerna. Inte förrän då kommer den 11 kvadratmeter stora gobelängen att kunna ses i sin helhet.

Spännande?

-Ja, då blir det fest!

Tidskriften Hemslöjden 2/2006: ”Enhörningen återuppstår”