Agneta Gustavsson

journalist

Bara 60 år sedan: TBC skördade pappas familj

Egentligen trodde jag aldrig på pappa, när han berättade om tuberkulosen. Inte kunde det väl vara så hemskt?

 Inte förrän jag själv satte mig i Göteborgs stadsarkiv och fick fram mappen med dokumenten om familjen Gustavsson, min pappas familj:

 ”Till Fattigvårdens distriktsexpedition. Undertecknad ansöker härmed om fickpenningar från Göteborgs fattigvård under den tid, jag erhåller vård på Sahlgrenska sjukhuset”.

Sökanden var min farmor, Selma Maria Gustavsson. Året var 1948 och hon hostade blod.

 

 

Adressen var Fabriksgatan 56 i Gårda, ett slitet tegelhus som har lyckats med konststycket att finnas kvar än idag, inklämt mellan trafikleder och parkeringshus. En trappa upp låg den lilla tvåan, som farmor flyttade till 1944 med sina yngsta söner. Farfar fanns inte med i familjen längre. Spriten och tuberkulosen hade knäckt honom, han tog ströjobb emellanåt när han orkade, men bidrog inte till familjens försörjning och hade ingen fast adress.

 

-På den tiden fick man socialhjälp in natura. Jag skämdes ohyggligt när jag hämtade två limpor och jag försökte gömma dem under kavajen, så att ingen skulle se hur eländigt vi hade det, berättade pappa för mig och min syster, som hellre hade velat höra om en annan sorts barndom. En barndom med rött trähus, ladugård, gula hässjor och en blankryktad häst i hagen, med en frodig mamma som var blå om fingrarna av bären som hon plockat. Hon skulle le i kapp med sommarsolen mot pappan, när han kom gående mot farstutrappan för en stunds välförtjänt vila.

Men pappas barndom var inte sådan.

Han var det yngsta av sju barn, född 1928, och när farmor i förtvivlan vände sig till fattigvården för att få månadsbidrag hade han redan flyttat hemifrån. Hans bröder Knut och Kalle var döda:

”Karl Axel, död 25/10 1944” och ”Knut Johan Rune, död 16/9 1948” står det i fattigvårdens  redogörelse. Kalle blev 28 år, Knut 24. Och bara några år senare skulle Kurt vara borta också. Han dog på sanatoriet i Romanäs på småländska höglandet 1952. Han hann fylla 30 år.

-Kurt han var en alldeles speciell människa. På Romanäs, det stora träslottet med hundratals tbc-patienter, skilde han sig från de övriga. Flaggan vajade på halv stång när han dog och det var unikt. Det var så många som dog, så för det mesta brydde man sig inte om det där med flaggan,  säger pappa och bläddrar fram ett foto på Kurt.

Han var lång, smal, blond och snygg. Som gamle Gösta Ekman ungefär, iklädd rökrock i siden, nonchalant lutad mot en dörrpost.

På ett annat foto ser man farmor Selma tillsammans med sönerna Kalle och Kurt. Hon sitter på en träbänk, ler litet försiktigt men ser stram ut. Killarna har kostym, är vattenkammade och tittar liksom vädjande på sin mamma. Undrar hur sjuka de är på bilden? Anar hon hur det ska gå?

Pappa har inget svar på den frågan. Han vet heller inte vilket år bilden är från.

Han vet bara att farmor log alltmer sällan.

 

Ur fattigvårdens matrikel Reg.N:r 55361:

17 maj 1944:

Selma Gustavsson söker underhåll enär maken – i hemskillnad – ej lämnat ådömt underhåll för maj månad. Fru Gustavsson är enligt läkarintyg under längre tid arbetsoförmögen på grund av lungtbc. Makens nuvarande adress och anställning ej känd.

I hemmet vistas två barn: Knut, som är sjuklig i tbc, har folkpension med 37 kr/mån, samt Per som är anställd på Davy Robertssons kontor”.

 

Pappa hade alltså fått ett kontorsjobb, 16 år gammal. Han var yngst i familjen och hostade, även han. Men han hade ätit upp sig, blivit litet tjockare och hade fått lämna Victoriaföreningens barnhem i Lerum, där han vistades långa perioder tillsammans med andra tbc-drabbade barn. Han hade fin handstil, pappa, så han fick förtroendeuppdraget att föra in namn, adresser, födelsedatum och vikt i barnhemmets liggare.

 

Bland ”Inneliggande barn vid årets början 1942” finns han: Pehr Richard Gustafsson (felstavat, men det kanske såg snyggare ut – han var rätt fåfäng…), inskriven 19/9 1940. Han vägde 39 kilo vid inskrivningen, men efter 320 dagar hade han blivit en riktig knubbis på 52 kilo. En viktökning på 13 kilo, och Pehr Richard kunde skrivas ut igen.

 

Victoriaföreningens barnhem hade ett årligt anslag på 12 000 kronor, varav en fjärdedel kom från Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos, lika mycket från Första majblomman och resten från olika donationer. Ett 60-tal barn om året togs emot där, fick riklig och närande mat (matutgifterna är den tyngsta utgiftsposten, men 1940 satsar styrelsen också på att bygga ett ordentligt luftskyddsrum).

Kassaförvaltaren ber om ursäkt för att årsberättelsen för 1940 inte har kommit in till Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos i tid, i ett brev daterat i mars 1941. Han har varit tjänstledig på grund av sjukdom och ber om ”benäget överseende”.

 

Hur var det att vara på barnhem? undrar jag.

Pappa minns tiden på Victoriaföreningen som en skön vila. Han fick skriva och läsa, som han tyckte så mycket om. Och han behövde inte gå mer än nödvändigt i skola, vilket han uppskattade alldeles särskilt, eftersom hans huvudsakliga sysselsättning upp till 13 års ålder var att smita från skolan på alla möjliga upptänkliga sätt.

Han satt helst på Konstmuséet och tecknade av målningarna där, som en tjuren Ferdinand i konstens värld . Han njöt av lugnet i de ekande museisalarna och förstod inte farmors ilska. Vad ska det bli av dig, Per?

 

Farmor Selma klarade sig inte på fattigunderstödet och pensionen för de tbc-sjuka sönerna. Hon började sy kappor på uppdrag av en manufakturfabrik hemma i lägenheten, på Fabriksgatan. Grått textildamm virvlade runt och gjorde att hon hostade ännu mer. Hon sydde, levererade och hostade. Ibland kom det blod.

 

I fattigvårdens anteckningar virvlar sanatorierna runt i takt med kappdammet:

Kålltorp, Romanäs, Victoriaföreningen, Renströmska sjukhuset., Sahlgrenska sjukhuset, Rävlanda…

”Vördsamt ansökes om extra bidrag enär mannen ej lämnat underhållsbidrag och hon ej känner till vare sig hans adress eller anställning”.

Fattigvården gör hembesök på Fabriksgatan 56. Kontrollerar, lyfter på täcken, tittar under sängar. Är hon slarvig, månne? Är det ostädat? Men man har ingenting att anmärka. Hemmet är rent och välskott, hemutrustningen är god, skriver kontrollanterna och beviljar 81 kronor i månaden.

 

Då har vi kommit fram till året 1952. Farmor har fått följa tre söner till graven. Farfar dök upp igen några månader innan han dog i tbc, han också. Pappa Per har flyttat till Ramsele i Ångermanland. Han är gift med mamma Maj-Britt och pappa till mig, en tjock sur unge på två år. Pappa är ortens musik- och teckningslärare – musikkonsulent, hette det på den tiden -, han har tweedkostym, väst och fluga och spelar fiol så vackert så norrskenet dansar.

I hans magra bröstkorg hänger en obrukbar högerlunga, den punkterades under en sanatorievistelse, Den vänstra lungan fungerar bara till hälften, även det sedan den punkterades. Det var den tidens tbc-behandling. Pappa andas alltså med en fjärdedels lungkapacitet och det ekar ihåligt när man knackar honom på revbenen.

Det gör vi gärna, min syster och jag. Och pappa fortsätter att berätta om de där märkliga inrättningarna som kallas sanatorier, stora, vita, ljusa slott i skogen som han försvinner till alltemellanåt. Man har det trevligt där, allt är inte bara elände. Det ser vi tydligt på de små svartvita fotografierna som han visar. På bilderna är det liksom en annan pappa, han sitter i gröngräset tillsammans med andra glada människor, har halmhatt och dricker öl.

Mamma tycker inte att de bilderna är lika roliga som vi barn tycker.

 

Han berättar också att många stora kompositörer, konstnärer och författare har haft samma sjukdom som han. Det gör honom speciell, tycker vi.

Svårast är det när han blir ledsen. Det är så många av hans vänner som försvinner, som inte klarar av att komma tillbaka till vardagen och hanka sig runt med bara en halv lunga. De dör oftast på natten, berättar han. När man vaknar och ska säga god morgon är det bara stilla och kallt i sängen intill.

 

Ett av mina allra första minnen är farmor hemma i lägenheten i Ramsele. Hon är som en mörk silhuett mot fönsterrutan. Farmor är stram och sträng, tycker jag, inte en som man kryper upp i knät hos. Sedan har jag förstått att hon längtade hem till larmet i Göteborg, och att hon satt vid fönstret för att åtminstone få någon skymt av en bil eller en människa. Eller någonting som rörde sig i alla fall. Det kan vara väldigt stilla i Ramsele på vintern.

Hon hade fått extra understöd på 75:-  till tågresa via Hallsberg-Krylbo ”enär hon skall besöka sonen Per Rickard, som är musiker i Ramsele i Norrland ” och fattigvårdsnämnden konstaterar surt att pensionspengarna från förra månaden har förbrukats till kläder.

Ett fotografi som är taget vid besöket i Ramsele visar farmor Selma, avmagrad och allvarlig, med nyinköpt mörk klänning och spetskrage.

 

Året därpå är hon död.

Tuberkulosen tog hennes liv, också.

 

Av hennes familj dog fem personer i tbc, bara fyra överlevde. En av dem hade en ekande bröstkorg, men spelade fiol och målade och blev pappa till två flickor. Pappa till mig och min syster Kerstin.

 

Pappa Per är död sedan fyra år nu. Ju äldre han blev, desto snedare blev axlarna och bröstkorgen. Högersidan, där lungan inte fungerade, var högre än den andra. Det såg ut som om han gick omkring och sköt upp axeln med flit. Kavajerna satt sämre, de är ju oftast sydda för två likadana axlar. Egentligen var det bara den randiga frottémorgonrocken som passade.

Och den gick han omkring i de sista månaderna innan han slutligen dog i mars 2001.

Hans halva vänsterlunga fungerade in i det sista.

Det var nämligen inte tuberkulosen som tog hans liv.

Den kampen vann han.

  

 

Tidskriften Ordfront 2005-09-10:  ”TBC – en bit av Fattigsverige”